De flesta som känner mig vet att jag kan bli rätt nere/deprimerad och att jag december 2005 allvarligt funderade på att ta bilen och köra rakt in i en bergvägg men att det fanns saker som hindrade mig (bla tanken på barnen).
Idag kom detta upp i en diskussion på jobbet, mest som ett skämt från en kollega. Men en av cheferna på en annan avdelning (AC1) blev orolig, pratade med en annan avdelningschef (AC2) som känner mig och som har en del övergripande HR-ansvar.
AC1 kom ner till mig och frågade om jag kunde komma upp och prata med honom och AC2. Visst sa jag och trodde det rörde jobb. Satte mig ner och de såg tokallvarliga ut, shit skall jag få sparken var min första tanke. Då sa AC1 "Du får ursäkta att det blev just idag så här snabbt. Ingen av oss är ju din chef men vi representerar ju på något sätt sin arbetsgivare". Hmm vad har jag nu gjort tänkte jag. Men så sa AC1 något i stil med "Det här med att du får lust att svänga in i en bergvägg, vi känner ett visst ansvar att hjälpa dig". Började nästan skratta för det var så bisarrt.
Vår diskussion tidigare som AC1 deltagit i fick det nog att låta som jag fortfarande funderar på att ta livet av mig. Men så är det inte. Men det var samtidigt skönt att höra att de faktiskt funderar på hur man mår och att de tar tag i det. Jag har nu fått numret till vår kontaktperson på företagshälsan och kommer väl ta kontakt med dem, kan vara bra att ha initierat en kontakt om det skulle barka åt fanders igen. Men visst det kanske vore bra att gå och prata med någon och kanske få bort en del av det bagage som ligger och bubblar under ytan ibland och som tenderar att krypa fram när andra saker inträffar som triggar igång nedstämdheten.
Men först måste jag komma över min telefonskräck, hatar att ringa (men även det kanske ett proffs kan fixa). Känns extra knas att ringa just nu när jag faktiskt mår bättre än på ett bra tag. Men en tanke kan ju vara att genom att prata med ett proffs så slipper vännerna "ansvaret". För skulle jag göra "något dumt" hur skulle de känna då, vill ju inte att de skall gå omkring och känna sig skyldiga att de inte kunde stoppa det.
Idag känns livet lättare att hantera än förr, idag känner jag att jag har ett socialt nätverk runt om mig som faktiskt bryr sig om mig och som orkar lyssna när livet är lite extra jävligt. Det fanns inte förr (det fanns i december 2005 och det var delvis det som stoppade mig) men på något sätt överlevde jag det oxå men allt var bra mycket svartare då, idag är de djupa svackorna mer mörkgrå med hopp om ljus. Normallivet är nog smutsvitt istället för konstant grått. Men vem har ett helt vitt liv?
Dessutom tar det så jävla lång tid att räkna till en miljon...
Andra bloggar om: depression, deppig, självmord, hjälp
Inlägg
Blå eftermiddag ...
22 timmar sedan
9 kommentarer:
Fan jag måste fixa något slags socialt nätverk som kan fånga upp mig också när jag hamnar i en svacka. ;)
Plus, jag har också telefonskräck. Hualigen, det är terror! Allra värst är det när det är lååång telefonkö, typ när man ska ringa till Telia och bråka om nånting. Sitta och nervösa upp sig i en kvart först. :D
*kram*
Det är ett friskhetstecken att skämta om sin suicidalitet.
eatfrog: Det är en stor trygghet att ha några att prata med och som faktiskt märker av hur man mår. Skriva av sig i bloggen funkar kanske det med.
deep: Tackar.
Ta hand om dig Bea!
Kramr från mig också.
Självmord och tankar kring det är ju en het potatis som få vill kännas vid.
Jag har ju en egen liten historia på det området och vet hur himla olika sånt tas emot när det kommer ut i öppna luften.
Det är himla skönt då reaktionen är omtänksam och ickefördömmande, vilket inte är så jättevanligt men det händer.
Fler människor än man tror bär, någon gång under livet, på sådana tankar.
Att bli sedd, hörd och bekräftad, att inte bli fördömd eller förringad kan vara det som håller en över ytan tills värsta krisen gått över. (att få höra "det är bara ett rop på hjälp" eller "du vill ju egentligen inte dö" är mao INTE till någon hjälp utan snarare motsatsen)
Du har kloka kollegor. Även om dina känslor ligger bakom dig vet du att de finns om känslorna ploppar upp igen.
...så gör även jag.
*kram*
Nilla: Tack
Annifey: Håller helt med i det du skriver. Visst möts man av mycket skepticism och total oförståelse men samtidigt tycker jag att många av de jag har runt omkring mig idag kanske aldrig kan förstå varför eller hur tankarna kan finnas hos mig men de verkar förstå att det av mig ses som (en kanske feg och egoistisk) en lösning när det blir totalsvart. Men som jag skrev vill jag absolut inte att de skall känna någon skuld om det nu skulle gå så långt någon gång. Lätt för mig att säga men kanske svårare för dem. Den tanken är på något sätt jobbigare än tanken på att någon skulle sakna mig. Fast det är klart tanken på hur ett självmord skulle påverka mina barn är nog det som kommer hålla mig borta från sådant och aktivt söka hjälp om det åter igen skulle barka åt skogen känslomässigt.
Jag önskar att det inte var så jäkla tabu att prata om självmord, självmordstankar och liknande.
Tycker det var jättebra att cheferna pratade med dig och brydde sig, även om just timingen i ditt fall inte var 100%! Undrar hur våra chefer, män i it-branschen, skulle reagera. Tyvärr inte alls, är jag rädd.
/alacs
alacs: AC1 är man och vi jobbar i IT-branchen :-)
beatrice: Det är scary eller hur :-)
Skicka en kommentar