12 augusti 2011

Toppentur med topptur

För två veckor sedan kom jag hem från 2 halvdagar och en heldag i Abisko. For dit med väninnan Nell och våra jämnåriga söner. Nu har jag haft tid att skriva ner berättelsen från vår resa.

Dag 1

Jag är inte trött!Vincent sov jättedåligt natten innan vi skulle åka, hade vaknat 3 på natten och inte kunnat somna om så han var uppe och påklädd när jag klev upp 5:50. Tokunge.  Själv var jag inte mycket bättre, dels packade jag sent och sen slog en huvudvärk utan dess like till så jag inte kunde sova, sov väl totalt 2-3 timmar.
Vi skulle möta de andra på tåget, de kom nere från Södertälje och hade sovvagn.  Tanken var att Robert skulle komma över till vår vagn när vi klev på men jag kände att vi behövde få sova.

Dags för påstigning för hemfärdSkickade ett SMS till dem att vi skulle försöka sova 1-2 timmar. när vi klev på tåget hamnade vi tyvärr vid en fyrgrupp med en rökare och en annan snett över gången. Mina bihålor, ögon och hals reagerade direkt och jag är fortfarande 2 veckor senare känner av det. Bra start.

Vi försökte sova men det gick inte så bra, det babblades, hostades, snörvlades och framför allt mobilpratandet om att tåget var försenat några ynka minuter gjorde det helt omöjligt att sova. Men lite blundande gjorde i alla fall mig lite piggare.

 

 

Efter 2 timmar komm Nell och Robert från sin sovvagn bort till oss för att äta frukost.Efter 2 timmar kom de andra bort till oss och så satt vi och pratade och diskuterade turval med kartan framför oss. Vi bestämde oss för att gå mot Paddus och offerplatsen när vi kom fram.

 

 



Det första jag fick se när jag kom in på turiststationen var en Googlekepa, var tvungen att skicka ett SMS till Peppar för att fråga om det var hans. Och jo men se det var det. Lämnade in den i receptionen så han kunde hämta den senare.Tåget blev ca 30 minuter försenat till Abisko så vi skyndade oss att dumpa grejerna på vårt rum (de andras rum var inte färdigstädat ännu) innan vi gick till butiken och gjorde några småinköp och till restaurangen för att äta ångad sej med äggsås och potatis samt ärtor. Jättegott var det. På väg till rummet fick jag syn på en Googlekepa liggandes på bänkarna. Visste att Peter var uppe i Abisko så jag fotade och MMS:ade honom och frågade om han saknade något och jo det gjorde han ju. Lämnade in den i receptionen innan vi gick vidare.

Efter lunchen fick de andra sin nyckel och vi bestämde att ses om en halvtimma för att komma iväg. Dock tog det lite mer än så innan vi var helt klara för avfärd så klockan han bli 14:27 innan vi stegade oss iväg bort mot tågstationen igen där leden startar bakom stationshuset.

Leden var lättgången och barnen kutade före mig och Nell som stannade och fotade emellanåt. Barnen verkade trivas bra ihop och ha massor att prata om fastän de inte alls kände varandra, det var skönt. Vi njöt av det helt underbara vädret och fick stanna för att ta av lite kläder.

Fick påminna alla att dricka mycket, man märker ju inte så lätt att man håller på att torka ur. Då och då dök Nell ner i marken för att fota en blomma eller en svamp eller stannade för att bara säga Åhhhh. Det är speciellt att komma till fjällen för första gången.

Nell var helt betagen i naturen. Det är det lätt att bli.

Ibland måste man även titta ner, en vackert marmorerad svamp.

Mindre kul var att korsa transportvägen/skoterleden som är helt sönderkörd.När vi kom ut på materialvägen så var det riktigt geggigt och lite svårt att ta sig fram och efter det blev vägarna lite otydliga, det fanns förvisso skyltar och vi hade kartor men ändå var vi lite osäkra på vägen. Jag har ju bara gått här på vintern. Men vi träffade på några andra som skulle till samma ställe och genom att slå ihop våra huvuden verkade i alla fall vi komma på rätt väg.

Barnen dippade lite i energi när vi gått uppför en stund men vi stoppade i dem nötter och russin och det verkade göra susen. De skuttade snart fram över heden igen.

Robert mumsar på nötter och russin

Vi stannade och tittade ut ner mot Torneträsk.

Utsikten från offerklippan var fantastisk. Där nere syns Abisko Östra.

Barnen hojtade att de såg en massa tält, först såg jag bara sten men sen så dök även tälten fram ur skuggorna för mig. Måste varit militärernas nya tält som Anders på jobbet pratade om, de såg verkligen ut som stenar på håll.

Är det militärer som slagit läger där borta? På håll såg deras tält ut som stenar.

Vincent knatar på och lämnar leden av någon anledning

Ungarna kom fram till klippan före oss och blev snabbt attackerade av en arg fågel, den störtdök mot dem och skrek, det var en labb av något slag som säkert hade egna ungar i närheten. När vi vuxna kom fram slutade fågel att dyka och flög bort.

En fågel vakade över sitt bo och flög lågt över våra huvud när vi kom upp för klippan. Tror det är en ormvråk.

Barnen var lite skärrade men vi fortsatte upp för klippan. Barnen tyckte att det var konstigt att detta var en offerklippa. de förväntade sig något altare av något slag, en flat sten för offer.

Vi hittade en perfekt plats att fika på, vi såg ut över lapporten.  Det blåste lite så tröjorna åkte på. Barnen fick varm choklad medan vi vuxna drack te. Nell hade med sig ett gott frukt- och nötbröd som vi åt med massor med philadelphiaost. Vincent valde att äta Njalla med kräftost. Gud vad gott det är att fika utomhus. Det borde man göra oftare.

Nell passade på att skicka MMS hem med bild, förvånansvärt nog hade hon full täckning med Tele 2 uppe på offerklippan.

Nell försöker få Robert att vända på sig för foto men nä han har fullt upp med varm choklad.

Mmm gott med macka men solen i ögonen är ingen höjdare. Foto: Vincent Bylund

Vincent lite gladare. Vem är inte det med solstrålar över sig.

Efter fikat var det dags att börja gå tillbaka, vi hade en tid att passa för middag. Efter en kort kisspaus gick vi mot en kant där det såg ut att gå att gå nerför för att runda klippan men icke, det störtade rakt ner och höjdrädda Nell fick nästan svindel. Jag fick ta några foton ner för att visa henne hur högt det var.

Försökte fånga hur brant det var.

Vi tittade även lite på de konstiga stenarna som är här, de är liksom formade i mjuka vågor.

Visst är det häftigt.

Var kommer dessa formationer ifrån. Materialet är sten blandat med något mjukare, känns nästan som sådan där seg asfalt.

Vi fick gå ner samma väg vi kom från Baddosdievvá, men istället för att gå vägen vi kom valde vi vägen mot Östra Abisko.

...och du kommer till Abisko Östra nästan åt vilket håll du än går.Underbart väder och glada mammor. Foto: Vincent Bylund

början var leden hur fin som helst sen stod vi plötsligt i vatten och fick hoppa mellan tuvor. Vi försökte påpeka för barnen att det var viktigt att försöka hålla sig så torr som möjligt men tillslut plumsade ungarna i. Jag klarade mig nog längst, bara lite blöt om höger stortå. Nell hade sina GTX-skor i ryggan men tänkte inte på att stanna och byta till dem. Märktes att barnens energi började ta slut så vi såg till att de drack och åt lite energirikt, som en festis/mer och lite godis. Humöret vände snart uppåt igen.

Lite blött och stenigt. Nell försöker hitta en väg framåt.Ungarna klurar på vägval när vi hamnat i ett väldigt blött område.


Så småningom kom vi ut där det var lite torrare, barnen hittade experiment rån forskningsstationen och undrade vad de var till för.Mitt i skogen hittade vi experiment.

Nell kämpar på mot Abisko östra.

Slutligen var vi nere vid järnvägen och den lätta biten mellan Abisko Östra och Abisko var kvar. Barnen var trötta men gick ändå med rätt lätta steg. Maten hägrade.

En trött Vincent äter en sen middag och njuter av glassen.Väl framme på stationen skyndade vi oss att få av kläder, tvätta oss och byta om till middagen. Fänkålssoppa, kolgrillat lamm och vildsvin med potatisgratäng och Abiskos hovdessert stod på menyn. Jag gillar inte lamm men vildsvinet var riktigt gott. Vi åt oss proppmätta.

Efter maten tog vi oss ut igen, vi tog en promenad längst med jokken, Nell och barnen vadade ut till en sten mitt i jokken, jag hade mina stortår tejpade fortfarande och ville inte blöta ner dem.

 

 

Ihh iskallt.Inte var det varm inte.Ett minivattenfall i Abiskojokka

Vi tog oss till stenstranden men den var helt översvämmad av det höga vattnet så vi fortsatte ner till stranden och bastun.

Stenstranden nästan helt översvämmad.

Barnen stannade och kastade macka och vi tog oss ut på bryggan en stund innan 2 trötta barn inte riktigt visste hur de skulle orka gå ända tillbaka till våra rum.

Ute kämpar sig solen ner bakom Njulla.

Aha där syns ni lite bättre.
Nell hittade något intressant att fota.Hejdå solen vi ses i morgon!Bänken vid bastun vid Torneträsk. Lite mer sliten än senast.

Stenarna i vattnet

Klockan hade hunnit bli rätt mycket och ögonen gick mer eller mindre i kors på oss allihop så det inplanerade teet i brasrummet blev aldrig av. Till och med bergen gick och lade sig med täcke.

Låga moln bäddade in bergen.

Dag 2

Kl 9 på morgonen var det ny samling för frukost, idag skulle det bli långtur och viktigt att komma iväg tidigt. Men av olika anledningar sprang klockan iväg till 11 innan vi kom oss iväg, på tok för sent.

Jag var extremt stressad när jag packade min dagsutflyktsrygga och brukar alltid vara så noga att checka av på en lista att allt kommer med men jag hade inte ens fått med mig min lista. Men när jag drog igen dragkedjan på ryggan trodde jag allt var med.

Vincent håller mer avslappnat.Vi tog liften upp på Njulla men målet att gå upp på Slåttatjåkka, ner igen, upp på Njulla och sen ner till Björkliden. Nell som är höjdrädd kunde inte riktigt njuta av turen upp utan höll sig krampaktigt i stolen och vågade inte titta neråt. Hon uppskattade inte gungandet medan Vincent var överförtjust och tyckte det var som att vara tillbaka på Liseberg.

 

Utsikten från liften var fantastisk som vanligt. Vädret var strålande, vindstilla och klarblå himmel.

Torneträsk ligger spegelblank.Någon gång skall jag försöka besöka några av de där topparna.

Robert och Nell väntade på oss där uppe och i vagnen efter kom våra ryggsäckar.

Vi började med att gå in på caféet. Barnen var lite hungriga redan, inte så konstigt klockan var ju nästan 12 och de hade ätit frukost kl 9 så jag köpte dem var sin varmkorv. När korvarna var i magarna tog vi oss ut igen och började följa vinterleden bort mot Björkliden för att kunna svänga av upp mot Slåttatjåkka. Det var kul för mig att gå upp på ett nytt berg.

Ungarna gick före med raska steg, jag och Nell stannade för att fota de lustiga molnen.

Underliga moln.

Återigen lyckades barnen hamna i en fågelattack men den här gången var de inte de som hade stört fåglarna utan några andra. 2 labbar av något slag attackerade personerna framför oss.

En labb av något slag.

Vid en liten sjö stannade vi för att barnen skulle få kasta lite macka. I vattnet glänste det som av silver.

Mackkastning.

Såg ut som silver i vattnet.

Med pigga ben mot Slåttatjåkka.

Strax före vi svängde av leden för att gå upp mot toppen hittade barnen en snölegda och hade ett litet snöbollskrig.

Snöbollskrig.


TopprösetDet var lite småjobbigt uppför, barnen var lite trötta och Nell fick ta det lite lugnt för att få luft, jag blev oxå anfådd och fick stanna och pusta ut då och då. Slåttatjåkka är en sådan där topp man tror man är uppe och så kommer det en höjd till men tillslut så kunde vi se toppröset och några människor som stod där. De lämnade dock när vi kom fram. Vi kastade av oss ryggsäckarna och fotade, satt och dinglade med benen över en kant och barnen letade rubiner. De hittade några lösa. Vincent och Robert byggde även ett litet bygge tillsammans. Vi borde väl ha rivit det innan vi gick men glömde. Så passerar någon där uppe är ni välkomna att riva ett slott.

 

Utsikten var vidunderlig och i det klara vädret kunde man se riktigt långt. Lapporten framträdde ur en annan vinkel än vad man är van vid.

Känner knappt igen lapporten ur denna vinkel.

Jag såg ända bort till Abiskojaure.

Abiskojaure

Nu började det kurra även i min mage, men laga mat hör uppe på den relativt blåsiga toppen var nog inte så bra och dessutom behövde vi vatten. Vi hade förvisso 1,2 l vatten i min termos, borde räcka till att göra soppa på (skall egentligen vara 1,4 l till 2 påsar Minestronesoppa) dessutom hade vi tunnbröd, en ny philadelphiaost (ny därför att klantbea glömde bort den från gårdagen i sin väska över natten) och en påse köttbullar med oss. Jag hade rekat lite efter vatten och bra ställe att sitta i lä när de andra var på toppen. Vi började gå neråt och hade siktet på ett litet vattendrag som såg bra ut. Men när vi kom ner var det alldeles stilla och väldigt grunt, inte ett ställe att ta vatten ifrån med andra ord.

Landskapet är helt annorlunda på den här sidan.
Barnen började hoppa mellan stenarna för att ta sig över istället för att ta en torr väg runt. Jag blev så less, Vincent visste att det var viktigt att hålla fötterna torra så jag sa till honom att inte riskera att bli blöt i onödan. Han fortsatte gå mellan stenarna istället för att gå av och gå runt så jag höjde rösten och då bröt ungen ihop totalt. Han skulle inte gå en meter till, han tänkte minsann stanna där och inte gå till någon mer topp, inte gå till Björkliden eller nåt, jag var värsta mamman som fanns osv som skrek och blev arg på honom. Han överreagerade något enormt och jag var hungrig jag oxå och ville bara ner till vatten för att få i framför allt Vincent något och flippade väl ur jag oxå och blev så jävla lack på honom, han vet ju hur han blir när han är hungrig, han vet vad som händer om man blir blöt om fötterna, han har sett mina fötter efter jag fått blåsor över precis hela foten.

Så jag sa tillslut jag men sitt här då så går och så gick jag. Nell och Robert var ju bakom och jag visste att han skulle komma springande snart ibland orkar jag bara inte ta konflikter med honom när han är helt oresonlig. Jag sprang lite före och kollade hur det såg ut och hittade en lämplig liten bäck som rann nerför berget och en stor sten att slå läger bakom.

Vincent kom dit och jag försökte prata med honom men han var på sitt allra sämsta humör, sa bara att han inte tänkte gå något mer alls mer än tillbaka till Abisko. Vi bestämde oss för att skippa Njulla men ändå ta oss ner till Björkliden, med lite tur skulle vi hinna med en buss eller ett tåg tillbaka. När jag börjar packa upp min rygga för att laga mat hittar jag inte gasen, den låg alltså kvar på golvet på rummet. Fan fan fan och Vincent som behövde något i sig bums. Men han surade och skulle inte äta något han skulle sova. Lade sig på liggunderlaget och försökte somna. Jag fick övertala honom att ta en kopp varm choklad och en kötttbullemacka medan jag lät minestronesoppan dra i resten av varmvattnet, den skulle inte bli perfekt men klar hyfsat snabb. Tyvärr tyckte han det var skitäckligt med köttbullar helt plötsligt, tydligen fel sort för att ätas kalla. Men han drack upp sin choklad och jag gjorde en ny macka med kräftsallad och han fick ner den i små bitar. Soppan blev klar och pastan var väl al dente i alla fall. Vi började äta medan Nell och Robert kokade sin soppa på köket, Nell hade ju fått med sig sin gas.

Lite annorlunda bordsskick.

Matpaus. Foto: Vincent Bylund


Vi kokade upp lite mer vatten när de var klara och diskade våra grejer i bäcken. Vi fick oss lite te och choklad innan vi gav oss iväg igen. Klockan var nu en bit över 16. Sent som attan. Vincents humör verkade ha kommit upp en rejäl bit av att få i sig lite mat. Jag tror vi redde ut vårt bråk där och han förstod att jag faktiskt inte var arg, jag ville ju bara att han inte skulle riskera att blöta ner fötterna i onödan.

Vi hade ingen led att följa utan tog sikte på att försöka snedda nerför berget och komma på leden en bit ner. Efter ett tag hojtade barnen att de såg kryss och vi tog sikte på dem. Väl framme vid kryssen gick det bra att följa dem tills det blev väldigt blött och halt. Jag började kika på kartan och det kändes som vi var nästan rätt men ändå inte. Fick syn på röda kryss en bit bort och hur de vek av mot Björkliden stämde bättre. Kryssen vi följt var alldeles väderbitna och inte alls röda längre. Så troligtvis var det någon gammal vinterled som inte finns med på kartan längre. Vi lyckades trassla oss över lite sten ner till leden.

Barnen leker bergsgetter.På väg ner från Slåttatjåkka hittade barnen en naturlig bänk att sitta påUtsikten fantastisk och vädret likaså.

Vi stötte snart på en riktigt trevlig jokk där Nell tog av sig skor och strumpor och stoppade fötterna i jokken en stund. Hon hade trampat snett dagen innan och var lite svullen. Det var tydligen väldigt skönt.

Fotbad.

Barnen tog sina kåsor och provade vattnet från olika höjder i jokken. Tydligen var det som rann genom lite gräs godast.
Provsmakning
Vi fortsatte och det blev en hel del "när är vi framme, hur långt är det kvar" men det var inte helt lätt att svara på. Eller jo avståndet hade ju gått att svara på men det skulle nog bara göra barnen nedslagna att det var sååååå långt kvar så jag försökte prata om annat. Vi gjorde små stopp för att titta på ett fall och barnen hittade benrester som tydligen var spännande.

Där nere ligger Björkliden, dit skall vi.

Efter många om och men var vi nere i Gohupasvággi som vi korsade på en bro och snart kom fram till ett underligt ställe där Gohupasjokka plötsligt försvann ner i ett hål. Helmysko. Men så mindes jag artiklarna om jokken som försvann.

Känsla av att stå mitt i jokken är speciell.Dags att gå över jokken till rätt sida...men här bara någa 100 meter senare försvinner den ner i ett hål. Den bytte nyligen riktning och rinner nu en annan väg än den gjort förut. Grottsystemet som finns här är just nu avstängda för besök, det är för osäkert att gå in.

Vi stannade och tittade en stund innan vi fortsatte mot Björkliden. Plötsligt dyker det upp några tält bredvid leden och en lös hund. Jag passar på att fota Vincent medan hunden kallas in. När vi kommer fram här jag "Men det är ju du" och tittar upp och får syn på en kille som jag känner via jobbet, nu står namnet helt still men han var på IBM förutom och är på Hybris nu. Vi sågs senast på Webbdagarna. Lustigt. Stannar och pratar med dem en stund och de berättar om sin tur och vi om våra. De tycker att vi skall vända om och kika in i grottorna men jag hade ju läst att det var så instabilt i grottorna nu när vattnet bytt riktning att man inte skall gå in i dem. Så vi sa hejdå och fortsatte mot Björkliden. Nu blev det massor med nerför nerför nerför väldigt brant. När vi kom ner till heliskihuset vilade vi och Nell och Robert bytte båda skor. Robert hade ont i fötterna. Vincent sa atth an oxå hade ont men att de var typ bortdomnade. Vi passade på att ta lite macka, Ballerina och dricka innan vi fortsatte ner mot järnvägsstationen och lanthandeln. Klockan var redan strax efter 19 så jag antog att bussar/tågen redan hunnit gå och försökte förbereda barnen så smått på att vi kanske hade 9 km framför oss.

 
Vi hade lite svårt att orientera oss och fick oss ett gott skratt i en korsning där vi stod och försökte lista ut åt vilket håll vi skulle. Vi pratade om att kartan inte hade med vägarna i Björkliden och precis när jag säger det inser jag att det är en stor skylt som täcker en hel vägg bakom oss som har pilar åt vilket håll olika saker ligger. Vi fortsätter ner mot vårt mål och väl där inser vi att vi kommer behöva gå till Abisko. Vi berättar för barnen som tar det rätt bra och inser väl de oxå att det är enda valet. Så det blir Rallarleden hemåt.

När vi gick ut på leden gick Nell och Robert först och fick bestämma farten och vi andra traskade efter men strax efter halvvägs fick Vincent någon energiboost eller ren hemlängtan och ville gå fortare så vi gick om och drog ifrån en liten bit. Jag led verkligen av att gå så långsamt har ingen balans när det går allt för sakta.
Små vattendrag letar sig fram under trädenTorneträsk i kvällssol
Nell kämpar på den sista biten mot turiststationenVincent och Robert börjar få

Slutligen fick vi syn på Fjällstationen och barnen fick eld i baken, de sprang den sista biten upp till Kieron där vi skulle laga en mycket sen middag. Klockan var kring 22 när vi var framme. Vi kokade tortellini som vi åt med ruccola, körsbärstomater, parmaggio, balsamicovinäger och olivolja samt salt.

Efter diskning då gick vi till våra rum och däckade. Blev inget te i brasrummet idag heller.

Dag 3

Vi tog lite sovmorgon och fick stressa med frukost och packning, det var ju utcheckning kl 10. När väckarklockan ringde fattade jag först ingenting, jag ville inte kliva upp ur min varma sköna säng men frukosten hägrade och hungrig var jag.

Idag skulle det inte bli några långturer utan vi skulle bara hålla oss nära turiststationen. Vi hade lovat barnen att de skulle få bygga stentorn på andra sidan jokken där inte alla stenar låg under vatten.

Vi gav oss iväg men på väg till stranden passerade vi gamla kraftverket och jag tyckte vi skulle ta oss dit ner. Trappan ner är lite läskig med sitt enkla wireräcke och lutande trappsteg men efter lite om och men var vi alla nere och kunde studera vattnet på nära håll och känna oss små längst ner i kanjonen.

En i taget.

Det är en smal passage precis här...

Barnen ville inte upp samma väg utan fick för sig att vi skulle klättra upp via jordslänten. Jo jo lätt för de som inte bar någon som helst packning, själv hade jag min rygga med våra fikasaker i. Först upp var Nell, sen Robert och sist jag, lyckades fastna med ryggan i några kvistar flera gånger men tillslut var även jag uppe.

Vi rundande förbi kraftverket och Nell vågade knappt titta ner, men hon vågade sig på att ta ett kort neråt i alla fall. Jag tycker också det är läskigt med höjder men vissa har jag vant mig vid och får inte lika mycket svindelkänsla.

Ända där nere var vi.

På väg till jokken för att bygga stentorn...Vi tog den smala stigen i snårskogen ner mot Torneträsk, dock kan man ju inte gå hela vägen ner när det är tillträdesförbud i fågelskyddsområdet så vi kunde inte visa den mysiga svarta stranden. Vi stannade på stenstranden och barnen byggde var sitt torn. Jag och Nell fortsatte en bit längre bort för att reka fikaplats. Första stället vi gick till var en familj redan på plats, de hoppade i från en sten ner i en liten göl  som bildats vid sidan av forsen. Så vi vände och gick längre ner mot mynningen. Mitt emot där vi varit dagen innan och den andra vadat ut hittade vi en plats där Nell satte sig och doppade fötterna i vattnet och jag klev omkring på klippan för att hitta ett bra ställe att sitta och fika på. En trappformation blev perfekt. Dessutom fanns det stilla vatten att hoppa i om man nu skulle få för sig att bada. Mitt emot var det redan några som klädde av sig för att hoppa i jokken. Idag verkade det gå att gå torrskodd till stenen Nell och barnen vadade ut till dagen innan.

Jag pekade på platsen och Nell kom och satte sig med mig. Vi satt och njöt av solen och tittade på barnen som byggde. När de verkade vara klara gick jag bort till dem och fotade byggena och tog med barnen bort till oss.

IMG_1794

Och från andra hållet.

Efter lite dividerande fram och tillbaka kom barnen fram till att de ville bada. Ingen av barnen hade kommit ihåg att ta med badbrallor och vi tyckte att det nog inte var några problem att näcka, fanns ju inte en människa som kunde se. De klädde av sig och sen skulle det hoppas i det kalla vattnet, oj oj så segt det gick, Robert skulle i först men vågade inte riktigt så det slutade med att Nell hoppade i för att visa att man överlevde, Robert gled i halvvägs men tyckte inte att han kunde doppa sig helt. då hoppade Vincent i och doppade sig och sen var det fullt upp med att hålla ordning på ungar som klättrade upp, hoppade i från kanten och simmade. Det var svinkallt i vattnet men det hindrade dem inte från att bada länge. Jag satt i solen och tittade på, inte blöta ner de tejpade tårna.

Det var rätt så kallt men Nell tog sig en rejäl tur i vattnetOrsaken till att jag inte badade (plus att jag hatar iskallt vatten)

Vincent tar sig en simtur, ser inte helt nöjd ut med vattentemperaturenVi hade inte några handdukar med oss så min lilla 20x20 cm mirakeltrasa fick tjänstgör som handduk till allihop. Tur att den har bra uppsugningsförmåga och är enkel att vrida ur. Efter badet drack vi te/choklad och åt ohemuliga mängder Ballerinakex. Men vips var klockan strax efter 12 och eftersom Kerons kök stänger 13-15 för städning var vi tvungna att börja dra oss dit för att laga lunch.

Lunchen fick bli det samma som middagen dagen innan. Vi tillagade snabbt och tog sedan med oss maten ut i solen. Efter diskning av grejerna tog vi oss ner till stora bron och sen ut på "Milspåret" en bit och gick sedan ut i kanjonområdet och gick mellan stenblocken så långt det gick. Det går bättre på andra sidan, "Kungsledensidan" med det hade jag glömt bort. Vi kom riktigt nära jokken i alla fall och barnen fick testa att kasta i en kvist för att se hur den först for i en virvel och sen vidare ut mot Torneträsk med en hiskelig fart.

Grabbarna hade nog kunnat ligga där hur länge som helst...En blåklocka växte på ett mycket otillgängligt ställe.VincentIMG_1839

Vi gick tillbaka upp till stigen igen och fram till första jokken som alltid varit torr när jag varit där förut men nu kom det rätt mycket vatten och vi gick ut där den rann ut i stora jokken. Någon hade lagt massa sten där för att leda vattnet så att man enkelt kunde ta sig ner. Kanske inte helt korrekt i naturreservatet. Nell hade en liten ficktermomenter från Telge energi som hon doppade i jokken. Den påstod att det var mellan 16 och 17 grader i vattnet. Jag tvivlade stort, max 14 grader.

Nu började klockan bli mycket och tåget skulle snart gå så vi drog oss upp mot Turisten igen för att hämta våra grejer och packa om lite. Några killar som höll på att packa väskorna bredvid skulle snart ge sig ut på en tur mellan Abisko och Nikkaluokta för första gången. Pratade lite med dem om gav dem lite tips, bla var de behövde se till att ha vatten. De tackade och gav sig iväg. Jag hoppas de hade en riktigt trevlig tur. När vi hade packat klart och barnen hade balanserat lite på slakkline var det dags att  ta sig till tågstationen.

Abisko säger adjö med sol.

Hemresan var lugn, Nell och Robert kom och satt med oss efter att de hade vilat en stund. Vincent och jag konverserade med en fd granne som satt mitt emot oss samt två som hade varit ute och vandrat i Sarek. Man träffar alltid trevligt folk på tåget.

I Boden klev vi av och Nell och Robert åkte vidare hemåt mot Södertälje. Vi hade haft underbara dagar i paradiset.

Här är hela fotogalleriet från turen med lite mer text i form av bildtexter.

Inga kommentarer: