#camino2013 - dag 22, etapp 22 - Melide-Vilamaior

3 september - 44.0 km

Klockan ringde kl 6 och jag smög upp. Några andra var redan uppe. Hade lagt i ordning alla saker dagen innan så det var bara att ta alla kläder under armen och ryggan i handen och smyga ut. Lade grejerna i sällskapsrummet, lade mobilen på laddning så jag visste att jag skulle ha fullt batteri.

Gick till toan och tvättade och klädde på mig. i sällskapsrummet hade det nu tillkommit lite folk. Jag packade ryggan ordentligt, sovsäcken skulle ju ner. Satte mig och åt yoghurten och då kom en kvinna med spraydeo och fyllde rummet med den. Fick riktigt svårt att andas. Vem konkar omkring på en stor flaska spraydeo? Sen sprayade hon håret med hårspray. Jösses!

Fanns folk som kånkade omkring smink på caminon, ja ja jag slipper ju bära deras ryggsäckar.

Idag visste jag inte riktigt om jag skulle gå hela vägen till Santiago de Compostela eller stanna tidigare. Visste att jag skulle klara hela vägen men ville jag komma fram så sent och 53 km är en bra bit att gå.

Ja ja jag har gott om tid, jag går väl så långt jag orkar, hittar ett bra ställe att stanna på där jag sedan kan nå Santiago de Compostela på morgonen i morgon, det är nog det bästa.

06:51 fotade jag dagens första bild utanför härbärget, där 2 pilgrimer från annat härbärge just passerade.

Jag började gå men insåg att jag inte hade sett en enda markering. Hmm skulle jag runt hörnet och fortsätta rakt där jag hade svängt av igår eller rakt här. Jösses så besvärligt i mörkret. Mötte en kvinna som pekade rakt ner för gatan. Ok då går jag väl dit då. Började gå men såg fortfarande inga markeringar däremot en annan pilgrim en bit bort. Då är jag väl på rätt väg då.

Kom ikapp en relativt ung kille, började prata med honom och vi gick en stund men han var också osäker på om vi verkligen var på rätt väg så jag tog fram mobilen och kollade. Nja vi gick på en parallellväg men skulle snart komma fram till en vägkorsning där den andra vägen anslöt så vi behövde inte vända. Mest troligt gick många som kom från härbärget denna väg istället för att vända upp till den andra gatan. Det var ju bara några 100 meter på fel väg. Men jag gillar inte att gå fel väg egentligen. Nåja låt gå för denna gång. Killen orkade inte gå i mitt tempo utan tackade för sig och jag fortsatte i mitt eget tempo. 

Käkade upp min banan och slängde skalet i en soptunna. Jag gick lite över 5 km genom mysiga skogar som var en blandning mellan kastanjeträd, ekar, eukalyptus och pilar. Det var bitvis ganska brant, boken säger att det är för att man passerar en rad flodbäddar. 

Någonstans strax innan Boente kom 2 kvinnor ut från vad som såg ut att vara ett härbärge eller bara en bar. De hamnade en bit framför mig och efter en stund är jag i kapp dem. De pratar engelska med varandra. Jag passerar och efter en väldigt kort stund här jag "Heja Sverige!" tar en stund innan jag kopplar. Ena tjejen är svensk, den andra tysk. Jag går med dem en stund och vi pratar bland annat om min haltande gång som är pga benhinneinflammationen. De var lite fascinerade av att jag redan var här efter att ha startat 13 augusti i Saint Jean Pied de Port. Eftersom mitt ben bara funkar i en hastighet var jag tvungen att öka på efter ett tag och gick ifrån dem. 

När jag kom fram till Boente gick jag in i kyrkan där och stämplade mitt pass. Tjejerna gick förbi utanför och det tog mig några minuter att åter komma ikapp dem och förbi. Jag kände av att det gick upp och ner i små kullar. Hjärtat slog som attan i bröstet och jag andades tungt. Upp från Boente var det riktigt jobbigt och i en backe släpade sig folk fram i ett långt pärlband. När jag kom upp för backen var jag riktigt trött faktiskt. En ung kvinna gick framför mig och plötsligt tappade hon sin vattenflaska utan att ta notis om det själv. Jag plockade upp den och joggade ikapp henne och lämnade den. Hon tackade så mycket. Klockan var inte så mycket men det kändes att det kommer bli en riktigt varm dag idag.

Jag passerade Castañeda och Ribadiso. Lade inte märket till speciellt mycket, gick över en bro och in i en ny eukalyptusskog, stannade och tog en bild och en man kom ikapp mig bakifrån, han verkade irriterad över att jag hade stannat för att fota, nu kunde han ju inte gå förbi. Så jag sänkte kameran och packade ner den. Och började gå innan han kom om mig.

Efter Ribadiso blev vägen ganska tråkig, jag gick längst med en väg, förbi bensinstationer, bilbutiker mm, typisk förort. 

Kände mig hungrig så jag stannade på ett fik som även var ett härbärge. Tog en kanna te. De hade så söt tekannor med kopp. När jag satt där gick ett flertal pilgrimer jag gått förbi nyligen förbi, de nickade och fortsatte. Efter ca 20 minuter kom den svenska tjejen och tyskan förbi medan jag drack te och knaprade riskakor. Trodde jag skulle komma ikapp dem igen. Var klar strax efter de hade passerat och gick in och lånade toaletten. Passade på att ta av mig fleecetröjan. 

Gick igenom Arzúa som inte var speciellt inspirerande och kom sedan in en ny ekskog As Barrosas där jag kom ikapp några av pilgrimerna igen. Vi nickade åter igen mot varandra.

Jag passerade en rad små byar innan jag stannade i A Calzada och köpte en glass och fick en stämpel i mitt pass.

När jag kom in i nästa skog i Boavista mötte jag en man med en kasse i handen. Han stannade mig, öppnade påsen och sa varsågod. Jag tittade ner och såg konstiga gröna saker och sa nej tack men han envisades, tog upp två och räckte över, här sa han, du behöver dessa. Ja ja jag tar väl emot dem då tänkte jag. Han försökte ge mig fler men jag förklarade att jag inte hade någonstans att göra av dem. Frågade hur mycket han ville ha men han ville inte ha några pengar. Jag tackade och gick vidare, nyfiken på vad sjuttsingen det var jag hade fått i min hand. Jag tog försiktigt ett bett, frukten var kladdig och söt, skalet segt. Innanmätet mjukt och väldigt sött. Kunde inte komma på vad det var men oj så gott det var. Frukten var alldeles kall dessutom. Jag vände mig om och ropade till mannen "Gracias, bueno, muy bueno" han vinkade glatt tillbaka. 

Jag ville inte äta upp den andra på en gång, de verkade vara bra energi men samtidigt tänkte jag att den som var kvar skulle bli varm i min hand. Vilket dilemma. Den var för kladdig för att stoppa i fickan. Det slutade med att jag åt upp den efter en stund men först tog jag ett kort på den.

Jag fortsatte min tur genom den mysiga skogen. I Salceda fanns ett minnesmärke över en pilgrim som dött där, tänkt att dö så nära målet, så sorgligt. Säkerligen vandrat jättelångt och så falla ihop med 34 km kvar.  Nu var det dags för lite parkliknande vandring och förbi odlingar och lite hus innan jag nådde San Miguel de Cerceda strax utanför Salceda där det ligger ett populärt café O Ceadoiro. Det märktes för utanför stod det massor med folk som åt och drack. Jag var mest törstig och köpte mig en cola. Detta var andra gången på 2 dagar som jag sänkte en dricka på några sekunder. Jag han dock med en stämpel inne på caféet. Ville komma iväg innan dessa horder av folk hamnade framför mig för de var stora grupper det såg jag och de brukar vara så högljudda. Jag korsade vägen och kom ikapp pilgrimer som lämnade caféet precis när jag kom. Vi gick igenom en ny stor eukalyptusskog.

Vi gick under den stora vägen, skönt att gå under och inte som några kilometer tidigare behöva kliva över. I Brea hade man en stor infotavla som pratade med en när man gick förbi. Välkomnade en till området mm. Det var lite kul. Det var jobbigt mycket folk på leden nu, jag måste ha blivit folkskygg. Många var riktigt stressade här, de ville komma fram till Santiago eller härbärget i Santa Irene eller O Pedrouzo.

Det gick uppför och jag tyckte värmen var rätt jobbig. I Santa Irene höll jag på att bli omkullsprungen av ett stort gäng pilgrimer som stressade men jag blev så less på deras stress att jag bara la i en högre växel och gick ifrån dem. Såg inte om de stannade i Santa Irene eller inte. 

Hade skickat en fråga på pilgrimsforumet om var jag skulle stanna och de hade tipsat om Santa Irene, O Pedrouzo och ett Casa Rual i Vilamaior samt ett ställe i Lavacolla. Härbärget i Santa Irene låg precis vid den stora vägen, såg riktigt riktigt tråkigt ut, där ville jag inte stanna. Jag fortsatte mot O Pedrouzo som även kallas Arca-O Pino. Nu var det ännu mer pilgrimer på vägen, klockan var kring halv 2 och runt 2 kan vissa populära härbärgen vara fulla. Jag gick i min normala fart och kom ikapp tre spanska killar, gick förbi dem i en stenig nerförsbacke och de skällde ut mig "detta är ingen jävla tävling" ropade de efter mig. Svarade att jag bara går snabbt och de inte behövde oroa sig för att jag skulle ta en säng för dem i O Pedrouzo för min plan var att gå vidare. För där och då kände jag att nä jag orkar inte bo på ett härbärge med dessa människor i natt. Min sista natt på caminon vill jag ha lite lugnt och ro, ladda för sista sträckan och nå målet.

Så istället för att följa alla pilarna mot härbärgena valde jag att svänga över vägen och in i skogen igen. Nu var det knappt en endaste människa framför mig, fårn toktjockt var det nästan tomt. Skönt. De flesta verkar stanna i O Pedrouzo verkar det som, då har man en dagsetapp på 2 mil kvar till målet.

I byn San Antón träffade jag en liten kille som sålde hemmagjord citronlemonad från citronträd i trädgården. Den var galet god, ville köpa hela karaffen :-) Han hade även gjort armband av kapsyler från läskburkar och garn. Både lemonaden och armbanden kostade en halv euro. Köpte mig ett rött armband. Lilla Alejandro var ett charmtroll. När han skulle knyta på mig armbandet fick han inte till det så jag fick även träffa mamman som hjälpte mig. När jag hade gått en bit kom jag på att jag ville ha ett foto så jag backade tillbaka och frågade om jag kunde få ta ett. Han satte sig på stolen och smajlade upp sig för kameran.

Jag vandrade vidare i skogen och ängarna med lite kossor. Ute på landet helt klart. Snart började det gå uppför igen. Snart skulle jag nog kunna se Lavacolla, flygplatsen i Santiago de Compostela. Passerade en skylt som sa Santiago de Compostela, helt nerklottrad och trasig. Hängde en nyckel på skylten, gissa om jag blev nyfiken på vems den var, varför hängde den där. 

Leden fortsatte genom blandskog men mycket tall och efter ett tag kom jag fram till ett monument som såg riktigt gammalt ut. Tror nog alla som passerar detta och har en kamera med sig har ett kort på det. Stannade till i värmen och fotade mig själv bredvid monumentet, löjligt storleende (ni vet så där när man liksom ler okontrollerat och tårarna är på väg) med solen i ögonen. Fattar ni hur nära  jag är nu, jag är i rätt kommun. Känns som om katedralen skall dyka upp runt hörnet men det är ganska långt kvar trots allt men känslan var ändå obeskrivbar. Lycka. Nu kan inget stoppa mig, inget.

Värmen var bland den värsta eller enligt mig bästa kanske sen jag startade. Det som skulle regna här i Galicien istället har jag strålande sol. I strålande sol svettas man en hel del, kläderna var genomsvettiga där ryggan satt åt. 

Nu var jag framme vid flygplatsen och gick längst med staketet där pilgrimer stuckit in grenar mm för att bilda ett kors precis som på Via de Cruzio och mellan Logroño och Navarrete. Nu gick jag längt med en väg och såg flygplan komma in för landning och lyfta. Vid vägen hade någon satt upp en pergola som det är tänkt att klättra vinrankor i, så småningom skulle det nog bli heltäckande och ge bra skugga till pilgrimerna. Jag gick under en stor väg och kom en liten bit länge ifrån vägen. Skönt. Nu var det mer en liten landsortsväg där jag på avstånd kunde se Lavacolla komma närmare. In en kort sväng på en smalare stig och sen ut på en byagata in till själva Lavacolla.

När jag senare kom fram till Lavacolla satt en del pilgrimer på en mur i skuggan. De hade gjort i ordning en stor sallad i en bytta och åt ur den allihopa. Sen lunch kanske. Klockan var ju halv fyra redan. Mest troligt satsade de på Monte Gozo eller hela vägen ner till Santiago.

Förr i tiden var Lavacolla det ställe där pilgrimer stannade för att göra en sista tvagning av sina mer provata delar innan de gick den sista biten in till Santiago. Namnet på byn kommer därifrån. Idag finns inga spår av detta kvar men jag stannade i alla fall vid vattenfontänen och sköljde av mig allt salt i ansiktet och nacken och svalkade mina händer som var lite svullna. Märkte att det inte var så mycket tryck i fontänen så jag valde att inte fylla flaskan, bedömde att det jag hade skulle räcka. 

Fotade kyrkan i byn efter att en mor och en dotter sprungit fram och tillbaka framför kameran en stund. Nu var det inte så långt kvar till Vilamaior, bara 1,4 km. Jag gick längst med vägen, förbi det lilla som är kvar av det lilla vattendraget som de tvättade sig i.

Jag gick ganska långsamt nu, värmen och bristen på mat tog på mig kände jag. Segade mig upp för en backe och lutad mot en mur stod en vacker kvinna och pustade ut. Håret helt perfekt och med makeup på. Gick fram till henne och hälsade. Hon stod och klurade på var pensionatet Casa de Amancio låg, det skulle vara i Vilamaior. Hon hade bokat i förväg och var helt slut nu. Jag konsulterade kartan och hur långt jag hade gått idag och kom fram till att det kunde vara max 200-300 meter kvar. Vi tog fart tillsammans och segade oss framåt. fick syn på en skylt när vi kom runt ett hörn och såg att det var pensionatet. Jag kollade i forumet om det var här de tyckt att jag skulle stanna och visst var det det. Så jag följde med in.

En man mötte oss i dörren och hälsade oss välkomna på en mycket god engelska. Amerikanskan kunde knappt stå upp hon bad om att få vänta med själva incheckningbiten och bara få duscha först. Han sa att det inte var några som helst problem, han visade oss båda till våra rum och sa att vi skulle vila upp oss och sen komma ner och betala. Jag fick ett loftrum som var helt fantastiskt. Detta Casa Rual hade inrett rummen i väldigt rustik stil.

Jag slängde av mig alla grejer och tänkte gå och duscha direkt men blev sittande naken på min handduk i skinnsoffan och bara slappa. Rätt trött efter 44 km. Vet inte hur länge jag satt där men tillslut lyckades jag släpa mig in i duschen där jag stannade länge, tvålade in mig ordentligt, tvättade håret så gott det gick och satte mig sedan på golvet och bara slappade och lät vattnet rinna. Men sen fick jag dåligt samvete, vet ju att vatten är en bristvara så jag kravlade mig ur duschen, lindande in mig i handduken och satte mig på sängen med mobilen på laddning. Tog ett kort på armbandet jag köpt, konstaterade att jag var ganska brun. Dagens sol hade boostat solbrännan ännu mer.

Hängde upp de svettiga kläderna, orkade bara inte tvätta, ull funkar ett par dagar utan att börja lukta och kjolen klarar nog en dag till utan problem. De underkläder jag bytte till nu får vara underkläder i morgon också, då är jag ju ändå framme. Gick och köpte mig en halvliters citronfanta och satte mig ute på innergården under en hórrero och skrev dagbok, käkade nötter och ostbågarna jag hade släpat på ända sen Mansilla de las Mulas. Salt och sött gott men inte så nyttigt. Tittade på människor som kom och bodde på samma ställe, ett tjejgäng kom skrattande och hade värsta partyt på sitt rum, det skålades i vin. Efter en timme på stenen var min rumpa helt bortdomnad. Gick till restaurangen och frågade vilken tid de skulle öppna och han svarade kl 8. Jösses det var ju länge dit. Köpte mig en glass och slog mig ner i solen utanför pensionatet och tittade på folk som nu släpade sig förbi. Ingen såg pigg ut längre. 2 pilgrimer stannade till, köpte vatten och glass. De berättade att vattenfontänen i Lavacolla nu inte gav ifrån sig något vatten alls och de hade gått törstiga länge. De var tyskar och satsade på att ta sig hela vägen till Santiago. De satt och pratade med mig i ca 45 minuter, vi delade med oss om vår väg hit. De sov en hel del ute på en presenning och tyckte jag var galen som betalade €35 för att bo här en natt.  De trodde att de var bara några kilometer från Santiago nu men jag visade dem i guideboken att det var 9 km kvar in till katedralen. Tjejen såg helt knäckt ut, 9 km minst 2,5 timmar enligt dem.

När killen tände en cigg valde jag att gå därifrån och önskade dem lycka till. Gick tillbaka till innergården och lade mig på gräsmattan. Vilade där tills det var lagom tid att gå in i restaurangen. Restaurangen var helt tom när jag kom in, kände mig lite förvirrad, slå mig ner, vänta på att bli placerad eller vad. Stod där som ett fån när amerikanskan kom in. Hon såg utvilad ut, hade duschat, sovit, sminkat sig och suttit med sin dator och skrivit en stund. Ägaren kom in och placerade oss vid var sitt bord. Jag fick vänta en evighet med att få beställa, men medan jag gjorde det kom det mer människor, såg ut att vara lokalt folk. De slog sig ner på bordet framför mig. Kvinnans telefon ringde, hon svarade och lämnade över telefonen till mannen som pratade tokhögt och länge. Försökte inte tjuvlyssna utan studerade mynten på väggen istället. Undra varför folk lagt mynt på väggen.

När jag hade fått in min förrätt kom ett par till, de slog sig ner på bordet tvärs över gången till det andra paret. Den började skrika över lokalen till varandra och så fortsatte de hela middagen. Pratade om gemensamma bekanta, om maten de hade på tallrikarna mm mm. Höll på att bli galen.

Men jag njöt av min första portion galicisk kålsoppa, lustigt då kålsoppa varit något jag tänkt på tidigare på dagen utan att ha en aning om att kålsoppa är en traditionell rätt. Soppan var riktigt god. Hoppas jag får fler tillfällen att beställa in sådan.

Till huvudrätt blev det kyckling och potatis. Kycklingbröstet var i alla fall saftigt och välkryddat och pommesen var faktiskt krispig och saltad men pommes är inte potatis, han sa potatis när han läste upp menyn. Men varför varför kan man inte få någon form av sås eller dip?

Efterrätten blev Tarta de Santiago, han lovade att den var helt glutenfri, han hade en vän i byn som var celiaci som kom och åt den. Det är ju en mandeltårta så den skall vara glutenfri men en del ställen har inte kunnat garantera det. Gott var det.

Klockan var halv 10 när jag kom till mitt rum, tog några kort över utsikten innan jag kröp i säng. Tänk i morgon skall jag vara i Santiago de Compostela. Nästan 80 km avverkade till fots. 

Borstade tänderna, tog fram islådan jag hittat i frysen i mitt rum och kröp ner. Alla som känner mig vet att jag är en isoman, knaprar ofta is och särskilt när blodvärdena är dåliga. Isbitarna var helt perfekta, långsamt frusna så de var grumliga och fulla med små små bubblor. Surfade lite, kollade svar på Instagram mm, smorde in armhålorna med min fotkräm (jag var helt narig under båda efter att ha lämnat kvar tvål i hopp om att inte stinka svett under dagen) innan jag vid 23 släckte lampan. Sovmorgon var inplanerad. Låg och småfnittrade i sängen åt att jag skulle vara framme i morgon.