27 juli 2015

Dag 208 - #camino2015 Dag 3 - Porto de Muge - Golegã

Hade lite över 7 timmar att sova och tydligen sovit 6 timmar och 45 minuter. Vaknade 1 minut före väckaren 05:44. Snoozade men klev upp efter 2 min ändå. Tvättade mig och borstade tänderna. Blödde i tandköttet jättemycket. Aj. Det brukar jag inte göra.

Packade mina saker och gick ner till matsalen och fixade mig frukost. Juice, yoghurt, persika och tre knäckebröd med marmelad. Såg till att ta med mycket vatten då jag hade 17 km till Santarém utan möjlighet till påfyllning. Ryggan blev tung.

Kom iväg redan 0648 men solen var redan uppe även om det hade varit mörkt när jag klev upp.

Gav mig iväg och var tacksam över den där flodvallen. Den gav bra skugga i en timme och sen fixa jag ytterligare skugga när det växte ett högt gräs uppe på den.

Fick se hur de skördare tomater. Det var kul att se. Maskinen plockade och ut kom tomater på släpet. Jag hade en trevlig morgon o skuggan och blev glad när jag såg annat än tomater. Kom lite majs efter en stund. 12.2 km var på behaglig grus och jordväg. Kände mig lite stel och fick inte upp någon fast. Lät kroppen bestämma.

Sen var det dags för asfalt 3.7 km men en del av den gick att gå på en konstig "trottoar" vid sidan av. De hade lagt en välvd gång med stenläggning som det växte växter i. Helskumt. På vissa ställen var den överdragen med asfalt tyvärr. När jag passerade det lilla lokala flygfältet låg det jord på vägen. Man såg hur alla hade valt att gå där. Mycket skönare.

Sista biten in till Santarém var en knapp kilometer lång uppförsbacke. Så jobbigt. Tror verkligen mina värden är dåliga. Gick 200 steg, stannade och drack och pustade ut tills jag var uppe och inne i stan.

Kom in vid en stor rondell. Försökte orientera mig och fick syn på en skylt med en pil för Caminho Fàtima och en åt andra hållet för Caminho de Santiago. Jaha det var här man behövde välja. Hmm. Valde att gå mot Santiago en gata bort och satte mig i gathörnet. Fiskade fram mobilen och slog på nätet, googlade efter info om Caminho Fàtima och sovställen. Kom fram till att det var rätt långt att gå, ca 44 km pm jag skulle gå den vägen. Nä då kändes mina planerade 39,8 nog så mycket. Får återkomma och gå till Fátima helt enkelt. Reste på mig och började gå. Hittade en pil men sen inget. Kollade i guideboken inget stämde. Gah. Gick tillbaka och stod och funderade en stund. En äldre kvinna kom fram till mig och förklarade vägen. Jag gick en bit som hon sa men inga pilar. Kollade gatunamnen och lyckades hitta rätt tillslut. Gick in på turistkontoret och frågade efter stämpel men där fanns ingen. Skulle finnas i katedralen. Hittade ett café som serverade omeletter. Köpte en och en cola fast klockan bara bar runt 10. Så sjukt hungrig. Fick en ost- och skinkomelett och en sallad. Jag har gått förbi fält efter fält med plommontomater men i salladen låg cocktailtomater. Skumt.

Den var väldigt oljig och jag fick tvinga ner det sista. Tyvärr försvinner min aptit när jag vandrar. Satt kvar och fixade lite foton till Instagram och vilade fötterna. Hade ju en bra bit kvar. Men tillslut efter ca 1 timme var jag på fötterna igen. Fortsatte följa boken bort till Porta de Sol där jag såg att det dessutom låg en kyrka bredvid Porta de Santiago (undra om det är katedralen tänkte jag för ingen av kyrkorna i stan heter något med katedral enligt guideboken och ingen kyrka jag gått förbi har varit öppen). Även denna kyrka var stängd och likaså muséet bredvid fast det skulle öppna kl 10. Kollade igen i min bok nu i kväll. Men åh det var en kyrka i andra änden stan som fungerar som katedral. Nå ja jag gick och tittade på utkiksplaten och den fantastiska vyn över rio Tejo (Tagus). Fotade lite från den gamla moriska befästningen. Sen var klockan nästan 12. Dags att ge sig av. Lyckades först inte hitta ut via den små gatorna men fick tillslut syn på en pil.

Gick igenom Porta de Santiago och hamnade på en smal brant stig inne i en skog. Blev alldeles lycklig. Fick flashbacks från tidigare caminos. Fotade.

Kom ut på en väg ovanför Ribeira de Santarém och uppifrån såg det ut som en ruinstad men väl nere fann jag en mysig liten förort. Gick in på en bar och köpte en iste att ta med. Kom på att jag glömt fylla på med vatten. Burken var iskall och det var så skönt att lägga den mot nacke och panna. Jösses så varmt det var idag. Tog fram sjalen och svepte om mig för att skydda armarna mot solen. Även nacken skyddades utan att det blev allt för varmt. Siden är bra, svalkar i värme och värmer i kyla.

Stoppade ner burken innanför tröjan. Ih så kallt. Men snart så var den ljummen.

Efter någon kilometer på en smal väg där alla körde som galningar kom jag åter in på ödslig grusväg bland vindruvsodlingar. Sköna 4-5 kilometer även om jag saknade skugga. Sen blev det asfalt igen och man skall gå på vänster sida men här var det en bred grusgång på höger sida så jag gick där för att slippa gå i solen. Skönt. Plockade lite björnbär också. Mot slutet var jag tvungen att gå över till vänster sida då de hade fällt träd på höger sida. En bil kom susande och idioten bakom ratten skulle väl imponera på bruden bredvid. Styrde bilen rakt mot mig för att sedan väja undan. Det finns absolut inget roligt i sådant. Blev så jävla arg.

In till nästa by Vale da Figueira var det en ny backe. Samma princip som innan men nu kortare. Fasten jag bara gått 11,4 km sen jag köpte min iste och kanske en 9 km sen jag drack den bestämde jag mig för att det var dags för vätskepåfyllning. Gick in på första baren, någon rökte där inne!!!! Beställde en iste och en Coca cola fick mycket is i glasen och gick snabbt ut och satte mig. Tog av skorna och lade upp fötterna. Blev sittande rätt länge på det viset. Var lite trött och visste att jag hade ca 12 km kvar. Men efter ett tag var det bara att ta tag i det. Hade bestämt mig för att ta den "gröna vägen" som var caminon förr men som nu inte märks ut länge och markeringarna som är där får blekna bort. Det området riskerar nämligen översvämningar. Men den torka som är nu var det ingen risk. Däremot var jag ju lite orolig för att gå fel. Många småvägar hit och dit över fälten. Men jag hade en gps-logg med den sträckningen. Men jag behövde inte oroa mig då mycket skulle det senare visa sig.

(klipper in en text från Instagram/caminoforumet på engelska för att slippa skriva om just nu finns fler detaljer men det får jag ta senare).

A dog joined me in Vale de Figueira. I thought he lived nearby and liked to walk with pilgrims for a while. Met dogs like that before. But this guy was amazing. Not only he walked with me for over 12 km to Azinhaga. He guided me. Evert time we came to a junction or just a small path going in to a field or something he clearly showed me where to go my blocking the other way. I had to look for arrows or on my GPS but I didn't have to. He was right every time. It was incredible. I called him Santiago.

I said to "Santiago" after a couple of kilometer that when we find shade we will rest. He always ran 10-15 meters in front of me refusing to get water from my bottle and drank horrible water from the ground.
When we came to a junction there was a big tree with a lot of shade. Ha came there first and layed down. I sat on a concrete construction besides him. We sat there for about 5-10 minutes. Then I stood up and started to walk. He jumped up and ran in front of me.

If I fell to far behind, taking photos or emptying my sandals he waited impatiently.

And we rested in the shade now and then. When we came to the point where you can walk the new way on the road or the old way on dirt tracks I was curious of which way he would take. He got on to the dirt track. And there is a criss cross with small paths. He took me exactly the same way as my book showed and the arrows and my GPS route. I was so amazed my my little friend.

I started to think that he might belong to a sleeping place in Azinhaga. Can a dog be trained to collect pilgrims? When we came to Azinhaga he guided me through the roundabout and into town. He almost got hit by a car.

In town he found another dog and stayed with her. I turned around and said goodbye but no he left her and ran in front of me. Right to the first Casa de Azinhaga (they had a picture of a black dog on the door) I rang the bell but nothing. We waited. Then he started to run to the next place on the same street. I rang that bell as well. Not answer. He started to walk towards the next town but I went back to the bar that we had passed earlier and bought me a juice and asked for water to the dog who followed me there. We sat down at the plaza just outside the bar for a while.

A man started to talk to me and I asked if the dog lived in the town. No I don't think so. We thought it was your dog. I telled them the story. He followed me to the Casa to make sure I had rang the right bell. He tried as well. "Santiago" stayed and had his water. I went to the second place again but no answer so I decided to walk to the next town. "Santiago" didn't follow me and I missed him. I really hope he got some food or found his home. I should have bought something in the bar if they had anything suitable.

There are pictures of him on Instagram.

Jag fortsatte nu ensam de 7 kilometerna till Golegã. 7 galet långa kilometer på asfalt på en smal väg där det kördes som galningar. Blev rädd. Glad att hunden inte var med. Nu sprack den andra lilltåns blåsa (den första Hade spruckit när jag lekte följa John med hunden). Just lilltåblåsorna får jag jämt och vet att när de väl gått sönder så är allt bra. Får hård hud som inte får nya blåsor. Det hade funnits ett var här att gå på en lite mindre trafikerad väg men den var 1.9 km längre. Jag tyckte att över 50 var redan nog men tidsmässigt hade det nog inte gjort någon skillnad för på denna väg fick jag hoppa ut u spenaten flera gånger i minuten då vägen var så smal att bilar inte kunde mötas om jag var i vägen. Dessutom var den kurvig med många omkörningsförbudssträckor och då kunde inte bilarna hålla ut heller. En bil bakaxeln fick för sig att göra en omkörning precis när bilen framför var i höjd med mig. Den omkörande bilen var bara centimeter från mig. Jävlar så rädd jag blev. Roade mig emellanåt med att räkna hur många steg jag han ta innan jag fick hoppa av vägen. Varierade mellan 19 och 280. Drack vatten varje kilometer. Vilade 2 gånger på broräcken.

Tillslut kom jag fram till Golegã. Var helt slut när jag kom till stadsgränsen. Satte mig ner på en sten och kollade kartan var det fanns boenden. Kanske många här. Det måste ju finnas något. Caminon svängde av till höger och längst med den fanns eventuellt sova på ett golv på brandstationen, hyra ett tält på campingen och något mer ställe som lät ungefär likadant. Så jag valde rutten rakt fram där det skulle finnas ett härbärge och några dyrare alternativ. Lyckades gå en gata fel och fick snurra runt i stan flera varv. Härbärget öppnade inte fast jag ringde ihärdigt på klockan. stället bredvid samma sak. Började få panik. Gick till ett annat snett över gatan. Igenbommat. Fortsatte längre ner på gatan och såg att det stället hade stängt receptionen 1730. Klockan var nu någon minut i 7. Jag hade varit ute över 12 timmar, var helt slut och ville bara ha en säng orkade bara inte krångla fram mitt svenska SIM-kort och byta vet ju att det tar en evighet för först vill mobilen starta om, sen försöka hämta nätinställningar, starta om igen mm. Försökte hålla mig från att börja gråta det fanns ju några ställen till. När jag började gå från dörren hojtade en äldre man med kompisar att jag skulle ringa på dörren bredvid. Gissar att ägarna bor där. Hörde folk genom dörren men ingen öppnade. Då pekade de på en grind längre bort. Men ingen där heller. Gick in på en bar bredvid för att undkomma solen lite. Sen ut igen och bort till härbärget och ringde på som besatt. Inget mer än skällande hundar. Suck. Kollade guideboken vad som låg närmast. Jo 4 stjärniga Casa Lusitano som skulle kosta €100+ jag sket i priset jag ville ha en säng. Gick dit. Ingen i receptionen men snart kom en städerska eller något och bad mig vänta. Väntade rätt länge. Höll på att ramla av den lilla stolen men tillslut kom någon som kunde svara på vad ett rum kostade. Hade kollat på booking.com som sa €88. Men mannen som kom sa €70 dyrt på caminon men helt ok ändå. Jag skulle slippa sova på en parkbänk. Tyvärr ingenstans att tvätta och hänga mina kläder. En gigantisk säng och ett badkar. Tappade upp ett bad och lät musklerna bli mjuka igen av 30 minuters bad. Kl 20:05 var jag påklädd och gick till den enda restaurangen. Engelsmännen från igår satt där. Förvånade att se mig. De visste ju att jag skulle stanna före.

De hade redan beställt och jag fick ägna 20 minuter till att berätta att varken majs, ris eller griskött innehåller gluten. Inte heller är mjök en glutenkälla. Tillslut tog han med min lapp om vad som innehåller gluten in till kocken. Kom ut och sa tyvärr majs och ris går inte. Men jösses tolkar de dem som sädesslag. Jag som varit noga med att räkna upp typiska produkter jag inte kan äta och varken ris eller majs är med där. Soppan (den som var redd med maizena) vägrade jag servera till mig och när han kom med köttet så frågade han en gång till om jag kunde ta en sallad istället för ris. Jag behövde få i mig mat och sa att jag lovar att jag kan äta ris. Grabbarna skrattade åt vår konversation. In kom några köttbitar som var övergrillade, helst utan kryddning förutom det brända i kanterna. Åt inte upp. Det var så torrt att det växte i munnen fastän jag pressat flera citronskivor över.

Men sällskapet var trevligt de berättade om sin sena tur igår där alla insekter och fladdermöss hade kommit mot deras pannlampa.  Idag hade de gått fel och fått gå en lång extraväg. De hade ju inte en hund. Ena killen höll på att trampa på en orm. Fick lite panik. Vill inte att det skall finnas ormar här.

Sen tillbaka till hotellet där även grabbarna bor i natt. Skriva denna text och nu sova. Bilder får ni titta på på Instagram så länge.

Inga kommentarer: